Utanför pro shopen hänger underbara svartvita foton på hjältar som satt avtryck på West Lancashire. En linksbana som under en lång period varit och är en av de  givna lokala slutkvalbanorna  till British Open i regionen. 1976 kvalade Nick Faldo, Bernard Langer, Ian Woosnam och Sandy Lyle på West Lancashire. Lyle och Woosnam missade kvalet. Samtliga fyra vann senare Masters under sin karriär. Mäktigt.

Under senaste månaden har den redan tuffa ruffen blivit oöverkomlig. Första gången vi slår ut i höggräset känns det som om  vi aldrig når botten – det är ändlöst. En läxa som får oss att fokusera extremt på fairway. Banan rör sig utmed havet  - med en skyddande vall som på några tee:s släpper igenom utsikten mot Liverpool och Snowdonia. Vi beger oss ut på inledande nio med vägledning av en ytterst gästvänlig starter som gör allt för att vi skall spela från de bakre kulorna – men vi väljer gult och glädje.

8th green, West Lanchashire

Inledningen är förhållandevis rakt på – några hål som är par4 från gul och par5 från bakre, vilket förmodligen är ett bättre val layoutmässigt sett. Den för dagen ovanliga sydvästliga vinden  gör oss till driverkungar – innan vi möter upp densamma på 5an och tvingas till reträtt. 7an ett småsvårt par4 dogleg höger är värd för något så aktningsfullt som världens längsta hole in one – 393 yards! Vi fattar ingenting – att det dessutom genomfördes 1972 gör oss ännu mer förbryllade. Vi hookar hårt vänster och kommer precis undan med bogey. HIO ?

12th green, West Lancashire

Sista nio inleds med två klassiska linkshål 10an par4 och 11an par5 – känns enkla och inbjudand utmed järnvägen  - men slår snabbt undan benen och hånler åt bogey när vi tänkte birdie. På 12 till 15 ändrar banan karaktär och får plötsligt inte bara ruff från helvetet utan även horn. 12an ett helt underbart svårt par3 som med betonggreen gör det näst intill omöjligt att stanna bollen på den kortklippta ytan. 13e har allt ett klassiskt linkshål behöver – djupa fairwaybunkrar, dogleg, upphöjd tee, röda pinnar och en green med avrinningsytor. Suveränt. 14e ett blint hål utan siktpinne men med bell. Vi saknar siktpinnen – fortfarande – och slår vilt till vänster. Mr J 5/3. Vid 16e är vi tillbaka i ursprungsmiljön för att avsluta med par5, par3 och par4 – rakt in i vinden. Woosnam och Lyle är i gott sällskap.

Efter några felkörningar inne i Liverpool möts vi av ett varmt välkomnande i receptionen. En lättare lunch och sedan ut på första tee.

Den gamla hästkapplöpningsbanan ligger framför våra fötter, första utslaget kan när det blåser vara en aning ansträngt, out höger och klubbhus till vänster. Vi följer dock starterns råd, slå rakt max 235 yards, enkelt!

4:e green på Hoylake

Hoylake är den näst äldsta linksbanan i England, bara Westward Ho! i Devon är äldre. Två kända Hoylake medlemmar är John Ball och Harold Hilton, de två dominerade amatörgolfen vid tiden för förra sekelskiftet.

Efter att ha spelat de fem första relativt flacka hålen öppnar sig himlen och regnet öser ned. På nionde hålet “Punchbowl” ser man havet för fösta gången, ett skönt hål med greenen inbäddad bland sanddynerna. Hål 10 och 12 har vissa likheter, båda dogleg vänster. Hanterbara så länge man undviker bunkrarna vid utslaget. Det korta 11:e “Alps” är en riktig pärla.

12:e green

Avslutningen är högintressant, fjortonde en möjlighet som bör tas tillvara, femton och sjutton två magnifika par fyror där par är första klass, den nybyggda greenen på sjuttonde gör hålet extra intressant. Det sextonde en möjlighet, det var här Roberto de Vicenzo avgjorde 1967 års the Open med en magnifik spoon över muren upp på green.

16:e green och klubbhuset

Regnet har upphört, solen tittar fram, LINKS75 spelar artonde med ett leende på läpparna. Royal Liverpool är en klubb man gärna återvänder till, många gånger.