En trappa omgiven av gräs. Till mästerskapstee. För att slå långt. Den som vågar kan gå upp. Om inte så för den bedårande utsikten. Kanske bara för att få luft. Eller för att spana ut över Irländska sjön. Kanske för att njuta. Att se detta hav av gräs ändra färg och karaktär i vinden. Som ett föränderligt landskap. En möjligheternas trappa.

Wirral. Hoylake. Royal Liverpool. Enligt sedvanligt manér den här veckan blir vi varnade för ruffen. Av medlemmar, starter och pro:n nästgårds. Gräset är högt. Underbart höget. Det är som ett vajande hav kring oss när vi kommer till 2an. Vi ser några flaggor sticka upp över ett fält av färger, konturer och liv. Vilken underbar linksmiljö. Klippningen gör banan ännu bättre.

First hole att Hoylake

Banan börjar sättas upp inför 37e Ladies British Open i september. Inledande hål är som korridorer genom midjehögt gräs fram till en smal fairway flankerad av  bråddjupa torvade bunkrar. Extremt utmanande. Det blåser upp. Regnet hänger i luften. Vi kippar efter andan och adrenalinet får oss att spela på högsta nivå. På 4an ser vi bollen framför oss mitt i fältet. Nej dom är på tee framför. Plötsligt syns ingen bana – bara gräs. Samtliga bunkrar har fått manikyr och torven är helt slät. Avrinningsytorna kring green perfekt klippta. 6an och 8an i motvind gör motstånd. Vi vänder på 9an – punchbowl – och sätter dagens första birdie. 10e och 12e – två makalöst bra par4 som sätter hela spelet på sin spets. Vi klarar av det galant och sätter även upp en one-shotter på 11e och 13e. 14e par5 bjuder in till drive men tar emot med sand. Vi lyckas ta oss upp och slår oss fram mot en makalöst välskyddad green. 15e – 417 extremt utmanande yards spikrakt in i vinden – helt enkelt en religiös upplevelse. Minsta lilla blotta i våra svingar visar sig obönhörligt i den allt mer djungelliknande ruffen. Mr L 3/2.

Bunkers!

Samma sak med 17e. Ett hål man vill ha på bakgården. Att spela om och om igen. Ett hål som aldrig blir tråkigt. Ett hål som fostrar och belönar. Linksgolf av absolut världsklass. Royal Liverpool. Hoylake. Wirral.

Efter några felkörningar inne i Liverpool möts vi av ett varmt välkomnande i receptionen. En lättare lunch och sedan ut på första tee.

Den gamla hästkapplöpningsbanan ligger framför våra fötter, första utslaget kan när det blåser vara en aning ansträngt, out höger och klubbhus till vänster. Vi följer dock starterns råd, slå rakt max 235 yards, enkelt!

4:e green på Hoylake

Hoylake är den näst äldsta linksbanan i England, bara Westward Ho! i Devon är äldre. Två kända Hoylake medlemmar är John Ball och Harold Hilton, de två dominerade amatörgolfen vid tiden för förra sekelskiftet.

Efter att ha spelat de fem första relativt flacka hålen öppnar sig himlen och regnet öser ned. På nionde hålet “Punchbowl” ser man havet för fösta gången, ett skönt hål med greenen inbäddad bland sanddynerna. Hål 10 och 12 har vissa likheter, båda dogleg vänster. Hanterbara så länge man undviker bunkrarna vid utslaget. Det korta 11:e “Alps” är en riktig pärla.

12:e green

Avslutningen är högintressant, fjortonde en möjlighet som bör tas tillvara, femton och sjutton två magnifika par fyror där par är första klass, den nybyggda greenen på sjuttonde gör hålet extra intressant. Det sextonde en möjlighet, det var här Roberto de Vicenzo avgjorde 1967 års the Open med en magnifik spoon över muren upp på green.

16:e green och klubbhuset

Regnet har upphört, solen tittar fram, LINKS75 spelar artonde med ett leende på läpparna. Royal Liverpool är en klubb man gärna återvänder till, många gånger.