Efter sol kommer regn. Naturens element kommer till sin rätt på Pennard. Fairway är gula och stenhårda. ”When you thought you hit a perfect driver – it suddenly bounces off” säger servitrisen som serverar oss lunch i baren. Lagom till start är luften som vattenånga. Allt blir blött. Väldigt blött. Färgerna förstärks och greenerna framstår som gröna öar bland bruna fairways. Vi går ner i klubba och bollarna flyger lågt och rullar långt. 5e – ett par tre som utmanar följs av 6e – över och uppför bukten nedanför.

Dry fairways on Pennard

Vi spelar ut mot den medeltida ruinen – med 7e green som en gryta och hem över kyrkoruinen – där det en gång per år hålls högmässa. Vi stannar upp och funderar över golfgudarna. 9an ett magnifikt par4 som kräver mod och stadig hantering av långa järn. Vinden friskar på. Vi spelar 10e – par 5 – nedför och uppför – mot havet. Plötsligt infinner sig känslan vi letade efter mellan 7an och 8an – äkta links. Vi ler. Det är blött. Det blåser. Vi gör birdies och par. 13e – ett par3 lika långt som ett par4 i motvind.

Tough par three thirteen, Pennard

Vi lägger upp med spoon. 14e – ett par 4 med fairway som ett månlandskap. 15e – ett par3 i British Open klass. Vi längtar efter avslutningen. 16e – signaturhålet – mot vinden – på klipporna ovanför havet. En hook faller flera hundra meter innan bollen studsar mot Atlanten. Vi slår lågt. 17e – ett par5 med dubbel dogleg – smalt som en landsväg i Cornwall med gorse på bägge sidor. Vi blinkar vänster och svänger höger. Mr J 2/1. Bara 18e återstår. 350 meter med en fairway som lutar mer i sida än en skateboardramp. Eller som det står i course guiden – ”Probably the hardest fairway to hit of all links you play”. LINKS75 har varit där – på fairway efter en monsterdrive.