Vid sidan om den rösade leden finns gömda skatter. Vi beger oss utan kompass mot närmsta tee. Inställningen är frimodig – längtan efter extravagant utmaning stor, och förståelsen för hur en links skall besegras ödmjuk. Plötsligt har någon erbjudit oss stighudar, en detaljrik karta och 12 siktpinnar – av 18 möjliga. Vi kastar oss ut för pisten mot upphöjda, bunkerlösa greener med landningsytor som en gammal femtioöring. Avsaknad av erfaren bergsguide väcker frågor och skapar kreativitet. Vi går från glada till lyckliga. Avsaknad av riktning och avstånd ger oss möjlighet att “friåka” med 10 kubbor.

Vy över 4:e green

Plötsligt är j4 en j8 och en pw räcker hela vägen fram. Vi hanterar j3 med kirurgisk precision och tar genvägar med drivern som bara en sherpas drömmer om. Perranporth är som ett åk i nattgammal lössnö. Vi sätter nya spår i banan för varje slag – både i turf och luft. Mot slutet lyckas vi gå förbi två medlemmar som beskriver dagen som extremt ovanlig – vindstilla.

16:e green, Perranporth

I slutet av andra världskriget hade amerikanarna en bas i närheten – när det var dags att åka hem och fira segern erbjöd de sig att gratis ta dit några caterpillar och kapa de värsta topparna – medlemmarna såg förskräckt på varandra och pekade på klubbmärket som vaktas av Jesus. Hit ska vi återvända i regn och storm – en utmaning in klass med haute route Chamonix – Zermatt.