Vi stämplar in. Utbyter hälsningfraser. Tar i hand. Arbetskläderna för dagen går i rutigt och svart. Verktygen är nyputsade och remmarna spända. Vi vässar blyertsen och inleder i ren slentrian med par-par-par. Havet ligger som en spegel i horisonten. Vi slår i bunker. Ropar FORE! Treputtar, snaphookar och gör birdie. Det känns som en vanlig dag. En vanlig dag på jobbet.

Third green, Pyle & Kenfig GC

Första halvan klaras linksen av på autopilot. “It´s running out of juice” säger amerikanerna framför oss och pekar på sin GPS stor som en NOKIA dinosauriemodell. Vi känner att linksjuicen rann ut redan på första fairway. På 11e, ett dogleg par5, blir det vind, sanddynor och vi kopplar bort autopiloten för att gå in i links mode. 12e ett långt krävande par3 får oss lite ur balans. 13e – banans bästa hål lockar fram erfarenhet och kunskap som lagrats länge.

The Bell at thirteen, Pyle & Kenfig

Vi vinklar smidda järn och stretar i motvinden mot den hårt vaktande greenen. Äkta links – efter 12 hål! 14e, ett skyddat par4, med sanddynor hela vägen fram till green, får oss att drömma om gårdagen. MrJ 6/4. Drömmen avslutas med 15e ett bra par3 som sträcker ut mot hemvägen. Plötsligt väcks vi och tycks stå på en sprucken fairway på Kanarieöarna. Vardagslinks. Vi stämplar ut.