Sedvanlig frukost i fönsternischen – med utsikt över vårt eget golgata – 1a tee på Old Course. Vi släntrar över 18e och 1a fairway. Startern delar med sig av sitt goodiebag-berg – en påse med förväntan. Alla historier och myter om Old Course 1a tee – bollen före oss slår hårt out till höger och låter Fore ropet eka tomt i golfens Hall of Fame. Alla har stått på 1a tee – ALLA – och LINKS75. Det blåser halvhård sned motvind.

Morgonens utslag har kantats av driver. LINKS75 väljer också driver och placerar kallsvettigt fyra utslag på betryggande avstånd från out och starterhus – vi är på väg. Armar uppåt sträck – GLÄDJE! En skådeplats – en historisk realtidsupplevelse – att spela på Wimbledon eller köra Monza varv efter varv.  Vinden ökar. Dubbelgreenerna skapar munterhet, skräck och konfundering. Redan på tredje hålet försvinner LINKS75 välbalanserade inspel till förmån för en målinriktad spelare på 15e. Vi ber snällt och får tillbaka vårt vita guld. 7e hålet – linkstorgets definition – skapar ett virrvarr av klassiskt linkssafari och pay & play. Ambassadörerna skruvar bollen över åtta överraskade själar på 11e tee och placerar sig bredvid ytterligare åtta ännu mer överraskade själar på 10e green. Caddien pekar – ”I put your ball there. It laid close to the hole”. Efter en trafiksstockning av måttet större är det vår tur – bollen bakom landar i vår skugga – en överraskad LINKS75 själ reder ut begreppen med ännu en caddie. 9e – medvind – putt för eagle.  Kaffe och Scotch. Banan vänder upp och slår knut på sig själv – 11e – par3 – medlemmarna framför tröttnar – skriker FORE! – och slår innan den norrländska fyrbollen hunnit resa sig upp. LINKS75 blinkar med helljus – visar vad skåpet ska stå och sätter upp våra kulor på green i stark motvind. Medlemmarna gör tummen upp. Vinden tar ytterligare några steg framåt – LINKS75 ler och dansar vidare. 13e – medvind – drive 300 meter – glädjen slår emot oss när vi tar oss in mot stadens väntande fond. Värme – våra tankar far iväg och plötsligt står vi med Hell´s Bunker framför oss – ett sandmonster av utomjordisk dignitet.

Övermod och kärleken till marken under våra fötter får oss att putta för eagle från dubbelgreenens bortre hörn – 100 meter från hål – 5 puttar senare är vi i hål – lyckliga. 15e – LINKS75 lyckas slå ut på New men tar sig linksmässigt tillbaka för ett par. Få hål har avgjort så mycket som 17e på Old Course – få hål har även skapat så många hjältar. LINKS75 har både slagit över och in i hotellet – lagt upp den på green från stadiga 160 och räddat sig ur Road Bunker – ett hål som känns som ett återse ett helt mästerskap.
Avslutningsvis är det bara 18e kvar och vi känner precis som i Casablanca – ”Play it again Sam”.

Frukost med utsikt över 18e fairway. Flaggorna står rakt ut – är dom nystrukna med tapetklister? Dagens första steg tar oss nästan ner i backen och förkunnar att vinden har fått rejält fäste. Vi inspekterar universitetsfakulteter, Old Tom Morris shop och dagens Ballot. Ambassadörerna har landat – ETA 11:00. Vi spelar banorna från havet och inåt land – Jubilee, New och Old.
Mot Jubilee, den tredje mästerskapsbanan – från 1897 – byggd som hyllning till drottning Victoria. Från början avsedd för kvinnor och nybörjare – men med hjälp av allas vår Donald Steel uppgraderad till en rejäl utmaning 1988. Vi äter upp oss inför dagens strapats – det är bara vi på banan. Bron över till Dundee har stängts och stormvarning utfärdats. Stödbenen fälls in – säkerhetslinor och klätterutrustning kontrolleras – allt lösa detaljer skalas bort.

Second green, Jubilee

En enorm hårtork slår emot oss på första tee – stancen är bredare än kroppen är lång. Hårda bollar utan skruv. Korta peggar. Crosswind – 18-20 m/s på varje hål. Vi siktar 40-50 meter åt sidan och låter vinden ta bollen mot andra fairway. Bagen fungerar som ett stormsegel – vi kryssar upp mot vinden med en slör mot andra ruffkanten. En icke stormsäkrad headcover försvinner mot horisonten. Hålen passerar genom vindtunneln – vi slår mot green efter green som en väderbiten sherpas – marken mellan hav och land känns som ett klätterpass på Mount Everest. Plötsligt ligger vi i en bunker – väl nere inser vi faktum – den är tom – sanden har blåst bort! Till och med puttarna måste hållas upp mot vinden. Vid vändpunkten – havet är som en vrålande best – vi puttar upp mot hål för att få tillbaka bollen med vinden. Glädje. Stora mungipor och extremt trötta linksälskare. Banan ger inget – den tar allt. LINKS75 slår ohyggligt snett – och långt. Hålen virvlar förbi – banan behöver återupplevas. Vi känner oss vilse – på jakt efter en stilla plats att andas på. Då dyker det upp – som nedbeemat från ovan – Steel´s Gem – 15e hålet. Vilken skapelse.

Steel´s Gem, Jubilee

När Donald formade banan måste han ha haft med sig detta från sina barndoms rundor i sent solljus med en ljummen vind – scoren fylld med par – svingen fylld med självförtroende. Ett hål vi vill ha på med oss till den dag vi också bygger en bana. Äntligen når vi fram till ändstationen och kan trötta men lyckliga börja nedstigningen.