2014 fyller RND jämnt – 150 år. En ärevördig ålder för en links. I shoppen har man fyllt på med jubilumslammull – fåren på banan har fått ge sin päls till ädelt ändamål. LINKS75 – för dagen i rutigt och krokodil – ser ut över ett blött landskap. I våra tankar har vi St Andrews, RWNGC och Machrihanish Dunes. Marshlandet med Rush Bushes skapar en extra dimension och gör banan unik – helt unik.
LINKS75 beger sig ut. Ökande fredagsaktivitet på stranden. På 3an sätter vi en lång drive i banarbetarens traktor – 250 yards från tee. Han beklagar sig och menar på att det vita guldet hade gått ytterligare 40 yards. Man uppgraderar banan inför kommande födelsedagsfirande – bunkrar torvas på nytt – glädje. Finns det något vackrare. 4an – medvind – denna gång undviker vi världens underbaraste bunker – LINKS75 stannar upp och funderar på hur dom tänkte när dom gjorde den från början – slipers från hela sträckan Westward Ho! – London måste ha gått åt.

Bunker at no4, Westward Ho!

Framför green fullt med får – tillsammans med hästarna ett av banans kännetecken. 6an – par4, 408 yards –  ofta avbildad i svagt motljus – fairway klassiskt folkabubblig – frimodigt sätter vi en birdie – glädje! 6e – svårare än det ser ut – håll till höger! Rush Bushes äter upp vårt vita guld. 10an vänder upp mot vinden och Rush Bushes. Ett annorlunda linkslandskap – som att spela på havsbotten. 11e – Rush Bushes så långt ögat kan se – frimodigt låter vi siktpinnen visa vägen.

Rush bushes!

12an – fulla av glädje efter 11an låter vi drivern visa vägen. På fairway möter vi en engelsk gentleman och hans hund – “I didn´t expect your drives to be so long“. LINKS75 visar vägen – birdie! 13e – kort par5 – men vi minns kastrullgreenen – lika oåtkomlig denna gång. 15e – rakt in i vinden – par4 – 437 yards – ett klassiskt linkshål som kräver kunskap och erfarenhet – Ambassadören dominerar – par! 16e – par3 – som en vägg av hästar – stora, små, bruna, vita, hungriga och glada. 17e – par5 – åter över vägen – banarbetarna ondgör sig över hur många bilar som blivit träffade i år – LINKS75 träffar bara vägen. Plötsligt återstår bara 18e – samtidigt kommer regnet – vi spelar snabbt - föredömligt linkssnabbt - avslutar givetvis med par. Med mössorna i hand gratulerar vi en 150 åring. Hipp, hipp, hurra.

Sommaren möter Englands äldsta klubb och vi den. Mästarbältet tronar i baren. Vi läser långa par4 och väljer vår topp-10. Från ett linksindränkt klubbhus tar vi oss ut på första tee för att mötas av bockarna bruse – dom enda gräsklipparna, inklusive brunte, som finns på anläggningen – som har blockerat bron över den Burn som strömmar mellan 1a tee och 18e green.

2:a green, Westward Ho!

24 grader och 2 klubbors vind. 1an, 2an och 3an  - klassiska links mot vind, över väg. På 4an möter vi den klassiska bunkern – LINKS75 har varit i den, och nästan tagit kol på sin motståndare i försöket att ta sig ur. 6an en makalöst vacker links par4. På 7an går vi plötsligt igenom en tvåboll. På 8an vinkas vi åter fram – och lyckas i all hast förväxla par3 med par4 och vräker iväg en pressad spoon mot stranden, 100 meter bort. Vi tar oss vidare mot Juncus Effusus – Rush Bushes – ogenomträngliga på land. På 10an och 11an smalnar allt av mot en vägg av Rush.

Utslaget 11:e, Westward Ho!

Vi får löpande råd från bakomvarande boll med medlemmar och navigerar rätt. 13e hålet – fältet fritt – par5, vi vräker oss på drivern för att upptäcka en green som en upp och nervänd soppskål – här gjorde Tom Watson en enkel eagle när han sällskaps spelade med sin fru.

13:e green, Westward Ho! 4

Vi vänder ner i björnfällan på 15e och lyckas göra birdie från bunkern på 16e. Slår tillbaka mot klubbhuset och en efterlängtad Guiness av stor modell. 17e och 18e utmanar mod & course management – en klasssisk avslutning, MrL 1/0.