Som en prinsessbakelse ståtar Art Deco klubbhuset längst upp på höjden – med Gil Hanses skapelse mot Moray Firth nedanför. 2016 års olympiabana kommer även den att designas av Hanse – i stark konkurrens med några av världens bästa arkitekter. Vi lyckas ta oss ut innan ett antal fyrbollar som står och trampar i entren tillsammans några representanter från SGF. Molnen tornar upp över bron i Inverness – men startern är tydlig på att inte förrän 4pm kommer REGNET. Redan på 1a tee står det klart att banan präglas av tre saker – breda fairways, extrema greenområden och en fantastisk miljö. De fyra första hålen smeker vattnet mot Inverenss – lekfulla bunkerkombinationer, frustande elefantgräs och bergodalbane greener. Vi väljer vita kulor och Drivern blir vår bästa vän. Fairway är bredare än en halv fotbollsplan – vi får problem med siktet – det känns som en oändlighet.
Third green, Castle Stuart
4an – signaturhålet med Castle Stuart i fonden är himmelskt. 5an & 6an möts på åsen. 8an en 210 yard one-shotter pumpar upp adrenalinet innan vi når 9an – där det plötsligt dyker upp en vilsen man letandes boll från hålet 25 meter längre ner. Half way house – kaffe, inget regn och vindstilla. Uppställning & sving kalibrerade – banans design är innanför skinnet. Vi inleder med par, birdie, par – upp på åsen och adepten spinner floppslag medan Lukes lookalike sänker 30 meters.
11th, Castle Stuart
Vi har banan långt innanför skinnet. Driver efter driver pumpas ut mot en försvarslös motståndare. Vi slår hårda cross-forehands, serveess och passerslag. Avslutningen är av hög klass – 16e – kort par4 som övermannas med driver – 54 grader. 17e – ett makalöst vackert par3 som kräver mod – vi pressar hårda j4 och klarar par. 18e – och avslutningen mot prinsessbakelsen är storaartad – putt för eagle och enkel birdie. Vi ler, tar trapporna upp i bakelsen och värmer oss i duschen med 9ans green som utsikt.
Svenska
English