Uppvaknandet sker i världens bästa British Open dormy. Dog har gräsklipparen som väckarklocka, sätter ner andra foten och hänger kogret över höger axel. Blackpool har hängt av sig den kritstrecksrandiga och bär för dagen klubbmärket närmast hjärtat. Redan på första tee känner vi oss som Ballesteros. Blackpool slår ett tamt slagskott till höger och LINKS75 går vänster. 30 minuter efter oss kommer helgens Medalist Competition som ett ostoppbart ånglok. 2an och 3an löper längs den sedvanligt klassiska järnvägen. Två mastodont par4 – det krävs Bubbas driver och lite till. På tvåan testar vi Woosnams buske – och kastar en av våra drivers bland löven. Som tur är sitter några av spåren från The Open fortfarande kvar – de sista läktarna monterades ner för någon dag sedan – och på sina håll är ruffen genomtränglig. Muskelvärk efter 3 hål – drivern glöder i sin headcover och sandwedgen är redan helt slät. Vilken bana! Som en slags jättelång hindergolfbana. 4an ger lite andrum och 5an känns ok från grön tee – den som vi med rak hand blev tillvisade av startern – inte ens Blackpool sa ifrån. Med armar uppumpade som världens starkaste man kommer vi till 6an, 494 yards från back tee - par5 för dödliga – par4 för The Opens deltagare – fullständigt obegripligt! Hur ända in i glödhetaste he**ete kan grabbarna slå ut med järn och sen ändå kontrollera ett enkelt järn med spinn in? 7an ett slätt par5. 8an – en underbar par4 pärla med crossbunkrar i backen upp mot green. Väl böjd över puttern får LINKS75 hederlig Muirfield känsla – “You are holding us up! You are good golfers who should know better!” Medlemmen kommer från ingenstans rakt upp på vår green. Vi vinkar igenom på 9an – ännu en par3 pärla – magnifikt.
9th hole, Royal Lytham & St Annes
LINKS75 blir stressade och missar given birdie. På 10an slår Members Choice ut medan medlemmen viskar “cute” och gör en klassisk pussmun – vi bleknar och förstår att han har gjort sitt val. Utslagen mitt i men sedan finner vi varken oss själva eller den underbart upphöjda green förrän vi når 12an – ytterligare en par3 pärla. 13e – par4 med birdiesmak – vi känner oss starka och prövar tourlinjen för att gå för pinnen. Mot avslutningen – och vilken avslutning. Members Choice sprätter med drivern till ingens lycka – ytterligare en böj i elefantgräset. 15e, par4, 464 yards – ett extremt svårt hål där inspelet delvis är dolt. MrJ 5/3. 16e – Ballesteros parkeringsplatshål – prövas i sin helhet – höger, parkeringsplats, sandwedge – men tyvärr ingen birdie. Att rättvist beskriva 17e hålet skulle kräva minst ett kapitel av James Joyce – en mer värdig avslutning på en Open bana får man leta efter – här är bogey lika med birdie – framför allt från Bobby Jones bunker.
Bobby Jones, 17th Royal Lytham & St Annes
18e med 17 bunkrar och en fairway där man febrilt letar landningsyta med klubbuset i fonden får LINKS75 att överprestera. Vi avslutar med att testa klubbhuset och Gary Players läge för att buga inför denna mäktiga linksupplevelse.
Svenska
English