Tillbaka till klassisk låglands-,gorse- och stadslinks. Precis vad våra utpumpade själar behöver – lite äkta links ro. Kvällen innan somnar vi till utsikten av 1an & 18e. Vi drömmer om kraftig slagrädsla – mötande fairway och stad. Väl uppe på 1a tee hör vi hemlandstoner och utbyter erfarenheter i Highlands. Moray Old Links ligger utlagd utmed Moray Firth innästlad tillsammans med en nyare variant – The New Course.
Redan på 2an visar banan sitt rätta ansikte – mastodont par4 – som utan pardon kräver frimodighet av högsta klass. 4an – ett par3 som avslutas precis innan vägen där 5ans tee ligger granne med RAF – vi varnas för efterbrännkammare modell större.
Efter ytterligare 2 mastodont par4 – 7 & 8 – kliver vi ännu en gång över vägen – denna gång får vi springa mellan löparna i det årliga Lossiemouth loppet. Banan gör ett karaktärsbyte och vi får plötsligt 2 parallella korta par4, 270 respektive 250 yards – enkel par, birdie. 11an och 12an slingrar sig mellan The New Course och en makalöst oändlig burn mot havet – helt inbakad i trä – vackert. 14 går bland klassiska sanddynor men är inledningen på landningsbanan för RAF – i horisonten syns Lossiemouth lighthouse åt ena hållet och klubbhuset på höjden åt andra – glädje och vi lägger bollen död på 2a slaget.
15e – klassiskt par3 – elefantgräs och faktiskt en skog bestående av landningsbanans ljus – vi går för koppen – ”It was close you had to buy your buddy a drink” säger mannen framför när vi närmar oss green. 16e – par4 – dogleg över elefantgräset – vi spänner frimodigt bågen och lägger oss på foregreen. Mannen framför ropar glatt ”Birdie!”. 17e – det sista hålet bland sanddynorna – i medvinden nåbart – men vi låter elefantgräset få sin souvenir. 18e – staden till höger, 1a fairway till vänster – klubbhuset som avslutning med Ale drickande medlemmar i alla fönster – andraslaget mot den upphöjda green skapar svingspår från yttre linksrymden – ridå. MrJ 2/0.
Väl omhändertagna av förstående medlemmar känner vi för första gången på flera dagar lugn och ro.