Efter ringlande vägar med tunnlar av engelska lövträd är vi plötsligt framme. Burnham & Berrow – banan som 1896 fick lägga till Berrow då ny mark skulle ske på kyrkans bekostnad.
2:a green, Burnham & Berrow
Inledande 5 hål känns som att som naiv 12 åring kliva in i Gröna Lunds Spökhus – det gör ont, väldigt ont. Första hålet är extremt svårt vart man än lägger det – som inledande hål är det en punch under revbenen. Andra hålet är svårt, tredje hålet är också svårt – luften blir tunnare, det känns som om vi letar efter fast mark att landa bollen på, fjärde hålet är grymt bra och femte är makalöst bra. Tre par4, ett par5 och ett par3. En av de bästa inledningarna någonsin. Naturen, linkskänslan, turf, smala fairways, elefantgräs, hårda greener, torvade bunkrar och havsutsikt. Inledningen avslutas med 5:an – en av 4 mästerliga par3 – något som karakteriserar hela banan. Banan vänder ner i ett marshland för att åter ta kommandot genom hål9 – ytterligare ett näst intill omöjligt par3.
Marshland på Burnham & Berrow
Från hål13 är vi tillbaka i sanddynorna. Genomgående ställs krav på andra slagen som är näst intill omöjliga att möta – låga j4 som med kirurgisk precision skall skruvas in mot vaktande greener – en utmaning med ett leende på läpparna. 17e – ett par3 som av vissa anses vara Englands bästa avgör dagens match - Mr J 2/1. Sen väntar bara 18e – 390 meter par 4 som i medvinden låter bollarna rulla mot en säker ruff bakom green samtidigt som vi väluppfostrat konverserar den äldre engelska gentlemannen som dykt upp längs 18e gällande svenska banor i Jönköpingstrakten.
Kyrkan vid 12:e green
Svenska
English