Efter tre pågående tävlingar, varav en spelas för över 100:e gången slår vi ut på första tee. I baren – var annars – på Aberdovey har vi hört orden, “The par4´s are long enough to cover Greece debts”, “The rough is tough enough”. Vi håller oss försiktigt på fairway. Öppnar med bogey på ett groteskt långt par4 – med ett förvånansvärt platt landskap framför oss. Vi kollar scorekortet – 7 par4 mäter mellan 467-415 yards. Drivern poleras i hemlighet. Enligt Brittisk ranking 2012 är banan No1 av banor under 50 pund. Oväntat återfår vi skräcken från Borth på hål4 och slår självmant hårt ut till höger – långt ifrån footpaths. Sträckningen är 90 grader mot sanddynorna som skyddar mot havet – marshland.
Beatiful scenery at Royal St Davids
Hål 7 och 8 är mötande par5, tveksamt längre än banans par4. Vi testar kraften och letar förgäves i klorofyllfulld ruff upp till knävecken. Omstart. Lugnande andetag. Plötsligt är den där. Svingen. Från hål9 är kraften med oss. Hål11 – ett finurligt par3 som prövar våra kunskaper – betyg godkänt. 12an ett mastodont par4 som vi utmanar mer smäktande birdiechans. 14e ett halvblint par3 på 221 yards – känslan är bekant – vi svingar mot vänster och går höger. Adepten slår floppslag av Tigerklass – men avslutar i moll. Plötsligt byter vi miljö – dunes. 15e – links i världsklass. Ett hål som platsar på alla mästerskapsbanor när checkarna skall delas ut. Mr J 5/3.
World class golf, 15th at Royal St Davids
16e – kort par4 med upphöjd tee – vi tar i för green. Det brinner – likt spökhotellet på klippan ovanför – när en klar birdie blir en otydlig bogey. 17e försvinner i mängden. 18e - ytterligare ett par3 över 200 yards. Vi tar tre snabba mot spike baren med några bollar färre i bagen, 688 yards mer innanför bältet och längtan efter riktigt links i sinnet.
Svenska
English