Tillbaka till klassisk låglands-,gorse- och stadslinks. Precis vad våra utpumpade själar behöver – lite äkta links ro. Kvällen innan somnar vi till utsikten av 1an & 18e. Vi drömmer om kraftig slagrädsla – mötande fairway och stad. Väl uppe på 1a tee hör vi hemlandstoner och utbyter erfarenheter i Highlands. Moray Old Links ligger utlagd utmed Moray Firth innästlad tillsammans med en nyare variant – The New Course.

Redan på 2an visar banan sitt rätta ansikte – mastodont par4 – som utan pardon kräver frimodighet av högsta klass. 4an – ett par3 som avslutas precis innan vägen där 5ans tee ligger granne med RAF – vi varnas för efterbrännkammare modell större.

RAF base next to Moray Golf Club!

Efter ytterligare 2 mastodont par4 – 7 & 8 – kliver vi ännu en gång över vägen – denna gång får vi springa mellan löparna i det årliga Lossiemouth loppet. Banan gör ett karaktärsbyte och vi får plötsligt 2 parallella korta par4, 270 respektive 250 yards – enkel par, birdie. 11an och 12an slingrar sig mellan The New Course och en makalöst oändlig burn mot havet – helt inbakad i trä – vackert. 14 går bland klassiska sanddynor men är inledningen på landningsbanan för RAF – i horisonten syns Lossiemouth lighthouse åt ena hållet och klubbhuset på höjden åt andra – glädje och vi lägger bollen död på 2a slaget.

14th green & Lossiemouth lighthouse, Moray

15e – klassiskt par3 – elefantgräs och faktiskt en skog bestående av landningsbanans ljus – vi går för koppen – ”It was close you had to buy your buddy a drink” säger mannen framför när vi närmar oss green. 16e – par4 – dogleg över elefantgräset – vi spänner frimodigt bågen och lägger oss på foregreen. Mannen framför ropar glatt ”Birdie!”. 17e – det sista hålet bland sanddynorna – i medvinden nåbart – men vi låter elefantgräset få sin souvenir. 18e – staden till höger, 1a fairway till vänster – klubbhuset som avslutning med Ale drickande medlemmar i alla fönster – andraslaget mot den upphöjda green skapar svingspår från yttre linksrymden – ridå. MrJ 2/0.

Väl omhändertagna av förstående medlemmar känner vi för första gången på flera dagar lugn och ro.

Som en prinsessbakelse ståtar Art Deco klubbhuset längst upp på höjden – med Gil Hanses skapelse mot Moray Firth nedanför. 2016 års olympiabana kommer även den att designas av Hanse – i stark konkurrens med några av  världens bästa arkitekter. Vi lyckas ta oss ut innan ett antal fyrbollar som står och trampar i entren tillsammans några representanter från SGF. Molnen tornar upp över bron i Inverness – men startern är tydlig på att inte förrän 4pm kommer REGNET. Redan på 1a tee står det klart att banan präglas av tre saker – breda fairways, extrema greenområden och en fantastisk miljö. De fyra första hålen smeker vattnet mot Inverenss – lekfulla bunkerkombinationer, frustande elefantgräs och bergodalbane greener. Vi väljer vita kulor och Drivern blir vår bästa vän. Fairway är bredare än en halv fotbollsplan – vi får problem med siktet – det känns som en oändlighet.

Third green, Castle Stuart

4an – signaturhålet med Castle Stuart i fonden är himmelskt. 5an & 6an möts på åsen. 8an en 210 yard one-shotter pumpar upp adrenalinet innan vi når 9an – där det plötsligt dyker upp en vilsen man letandes boll från hålet 25 meter längre ner. Half way house – kaffe, inget regn och vindstilla. Uppställning & sving kalibrerade – banans design är innanför skinnet. Vi inleder med par, birdie, par – upp på åsen och adepten spinner floppslag medan Lukes lookalike sänker 30 meters.

11th, Castle Stuart

Vi har banan långt innanför skinnet. Driver efter driver pumpas ut mot en försvarslös motståndare. Vi slår hårda cross-forehands, serveess och passerslag. Avslutningen är av hög klass – 16e – kort par4 som övermannas med driver – 54 grader. 17e – ett makalöst vackert par3 som kräver mod – vi pressar hårda j4 och klarar par. 18e – och avslutningen mot prinsessbakelsen är storaartad – putt för eagle och enkel birdie. Vi ler, tar trapporna upp i bakelsen och värmer oss i duschen med 9ans green som utsikt.