Vi vaknar upp tidigt på söndagsmorgonen, efter en full english på Royal Golf Hotel bestämmer vi oss för att inleda dagen på Struie. Banan ligger ju lite i skymundan av den berömda Championship Course men vi bestämmer oss för att prova lyckan.

Med undantag för de inledande två hålen samt artonde ligger banan utsträckt på en relativt flack kuststräcka. Vi inleder lite morgonstelt men kommer igång när solen börja värma. Relativt korta hål men greenområdena håller hög klass och det krävs viss precision för att lyckas scora. Vi vandrar i ensamhet på banan, lycka! Vid tredje hålet passerar vi oväntat en drivingrange, ligger på skottskt vis på behörig avstånd från klubbhuset. Vi vandrar vidare och passerar Dornoch flygfält innan vi når ned till tionde hålet vid Dornoch Firth.

Första hålet, Struie

Banan slingrar sig vidare utan att ha alltför mycket karaktär, vi spelar rätt hyggligt i den tilltagande vinden. Men en treputt för par på 17e känns ytterst onödig.

Innan vi kliver upp på artonde tee hinner vi med ett besök vid “the Witch Stone”, Janet Horne var den sista personen dömd och avrättat för häxeri i Skottland, 1727. Platsen är utmärkt med en sten i slutet av Carnaig Street.

The Witch Stone, Dornoch

Vi avslutar starkt med två birdies på sista hålet. Struie är en typisk andrabana i skuggan av sitt mer berömda syskon, inte olikt banorna i Turnberry.

Struie, ett ställe att  värma upp inför eller slicka såren och bygga självförtroende efter en runda på storebror Champioinship Course.

Efter en titt på dagens väderprognos inser vi att det kan vara bra att komma ut tidigt på banan. In i bilen efter frukost för en kort tur norrut. Hos pron på Brora får vi veta att det är svårt att komma ut före 12. Det får bli en kaffe i klubbhuset istället, det perfekta sättet att förbereda sig för en runda, här i Brora med en utsikt från baren som är svårslagen.

Det blir tid över för några varv på de tre övningshål som ligger i anslutning till den lilla hamnen. Brora har en klassisk bansträckning, de första nio breder ut sig längs Dornoch Firth för att sedan vända hemåt. Hela tiden med Sutherland Hills i sikte.

Första två hålen är måttliga i längd, långa järn för precision ger utdelning. Tredje och femte kräver däremot mer längd, bra spel men vi brottas med en iskall putter. Sjätte är ett mycket vackert korthål, bunkerbesök och vi får rädda en fyra…

Nionde på Brora

Blint utslag på åttan, en oplanerad genomgång blir resultatet, ursäkter utdelas och alla går glada vidare. Nian ytterligare en fin oneshotter innan bana vänder tillbaka mot klubbhuset. Som en äkta urlinks finns det givetvis en järnväg, här i spel längs tionde hålet. Tolvan gör oss lite förvirrade, förlängd till en par5, vi spelar tydligen med fjolårsversionen av banguiden, den säger par4….Plötsligt fungerar puttern igen och två snabba birdies glädjer oss! På 14e en liten knotig par4 med mycket charm, gör fåren oss sällskap. Vi filosoferar lite över deras färgmärkning, undrar om de har koll själva på vad som gäller?

Lamm på Brora

Regnet kommer som utlovat, men vi har bra flyt nu, 16e betvingas med en kort wedge upp till en blind green, härlig utsikt! Sedan en lång par4 innan vi når det kända avslutningshålet. En lång par 3 uppför med greenen till allmän beskådan för alla i klubbhuset. Vi orkar inte fram och fastnar i svackan innan green som så många andra. Vi hålar ur och tittar ut över banan, glädje!

18e, krävande avslutning på Brora

Det blir inte så mycket mer naturlinks än så här, layouten i stort oförändrad sedan James Braid var här 1923. Vi förstår varför inga förändringar gjorts och längtar redan tillbaka.

Tidig morgon, flyg, bilåka innan vi når fram till högländerna. På Moray Firths norra sida hittar vi Fortrose & Rosemarkie. Redan på parkeringen känner vi att Skottland välkomar oss, sol och frisk vind, härligt!

De inledande fyra första hålen spelas ut mot fyren längst ut på udden. Med en sving kalibrerad för draw och kulingvind från höger blir resultatet mycket bolletande i gorsen på vänster sida. Femte, ett korthål, vänder upp mot vinden, vi slår pressade järn i ett försök att träffa green men istället nära att få träff på passerande bil…

Blåsigt på Fortrose & Rosemarkie

Banan öppnar sedan upp, vi kämpar vidare med tvåhandsgrepp på flaggorna, bunkrar tomma på sand, bollar som ej ligger still på greenerna. Ambassadören träffar vägen på 13e för att a la Mickelson få rejäl längd med drivern.

Ingen sand kvar i bunkrarna!

Rejält urblåsta når vi artonde, med en stilren sandsave inför stora delen av deltagarna i kvällens klubbtävling konstaterar vi nöjt att årets linkssäsong har börjat på bästa möjliga sätt.

För 120 år sedan – i takt med järnvägens utveckling – lade Old Tom ut linksbanor på löpande band utmed den skotska kusten. Man lät naturens former bli spelets utmaning och njutning. Genom åren har dessa linksbanor blivit vad de är idag – vind, sand, regn, hav och tusen och åter tusen fotsteg och slag formar kontinuerligt dessa spelplatser – det enda som inte syns är glädjen! David McLay Kidd tillbringade sin barndoms somrar hos sina farföräldrar i Machrihanish – 2006 blev han ombedd att lägga ut Machrihanish Dunes på samma sätt som Old Tom. Idag finns en av de mest autentiska urlinksbanor att beskåda – hur den ser ut om 100 år återstår att följa. Fairways och greener följer landskapet – bunkrar är utgrävda i sanddynorna där kaninernas redan grävt.

I ett passande klubbhuscottage är locker room i extremt modernt linksmanér delat mellan män och kvinnor. Banan har 5 tees – fulla av självförtroende väljer vi vita. Startern berättar halva Kintyres historia och en modern farytail om de ofantliga 300 M£ som har investerats i banan och närliggande hotell – innan vi pekas 300 yards uppför kullen mot 1a tee – några tips på vägen; det finns pilar i marken på varje tee som indikerar i vilken riktning hålet går!

Find your way at Machdunes

Vad har vi framför oss? 1a tee – par4 – siktpinne – en kraftigt böljande fairway ner i en svacka – LINKS75 slår ut – det vita guldet förs fram sin egen väg av naturen. Inspel mot ny siktpinne – green djupt bakom sanddynor – en naturligt ondulerad green – birdie. Banan knyter ihop säcken – den felande länken mellan Royal West Norfolk och Trump International. Att spela denna i slutet av resan är som att sammanfatta all vår kärlek och kunskap till marken mellan hav och land – glädjen är obeskrivlig. Vi tar oss vidare genom linkslandskapet – det finns knappt en slät yta – LINKS75 hamnar i nya lägen för varje slag – greenerna är obeskrivligt ondulerade – ibland nästan omöjliga – det vita guldet studsar och rullar obehindrat – som om det vore ute på grönbete. Framför oss går männen från Ljunghusen i tidsenliga plus fours. Själva har vi tillägnat dagen Johnny Miller på sent 70 tal. Första nio – närmast havet – är ett prov i uthållighet och skicklighet – vindstilla – vi vill spela i vertikalt regn och vrålande hav. Vi hämtar nya krafter hos linksgudarna och i våra astronautkakor innan vi med raska steg går igenom våra landsmän som retirerar för en snabb Guinness innan sista nio. Ut på nya äventyr – sista nio går innanför första nio och har några hål av mer marsh karaktär – men med samma bubbliga fairways och greener – som skapar utmaning och glädje. Plötsligt står vi på 13e tee – par4 – 253 yards – vi lägger oss klots an till green – och vilken green – naturligt fickparkerad mellan två kraftfulla sanddynor – unik urlinks är bara förnamnet.

13th green, Machdunes

Med en birdie och leenden stora som Jokern i Batman kliver vi upp på 14e – par3 – utsikt över havet – på green pågår en full fotosession för Visit Scotland med 20 väldresserade svarta får i klassisk links gruppering i bakgrunden – fashion shoot play – fåren leds av green och LINKS75 sätter det vita guldet bredvid flaggan – precis som på TV – birdie. Med ett uppdämt behov av urlinks låter vi vårt vita guld rulla och studsa in mot 18e green – en unik upplevelse.

LINKS75 tar Calmac:s flaggskepp till Brodick. Vi tar oss över Arrans höjder till västkusten – Blackwaterfoot. Mytomspunnen ligger här 12 magiska golfhål utlagda – Shiskine. Mellan hav och berg har man sedan 1896 låtit sig hänföras av natur och väder. Vi anmäler oss i proshopen och gör oss redo. 1a hålet – en av fyra par4 – utmed havet – där delar av vänstra sidan försvann i stormen 1991 – sätter tonen. 2an – med karakteristisk burn innan green spinner vidare.

Shiskine, Crows Nest

Innan – precis som på toppen av bergodalbanan – det verkligen tar fart. Ett av linksvärldens mest omtalade hål – eller kanske örnnäste – Crows Nest – med green på en klippavsats – och siktpinne. Ett STORT LINKS75hjärta – stor glädje – mycket stor. Ett hål som gör avtryck – LINKS75 lägger upp för birdie men fastnar i en hålpipad green. 4an – från örnnästet ner på backen igen.

Shiskine, no4

5an – par3 – är original från 1896. 6an – par4 – utmed havet – vi får Waterville 18e på näthinnan innan vi frimodigt slår oss ut bland gräsbubblorna. Ljudet av hav och doft av tång – samtliga links75 mätare slår i botten – det hela når ytterligare en nivå på 7an – ett blint par3 med en underbar signal för fritt spel. 8e – par4 – “Hades” – LINKS75 får gå igenom – sätter det vita guldet direkt på green och sänker för eagle – touché! 9an – 12 håls banans enda par5 – och vilket par5 – ett russin i 12 hålskakan – med underbar burn och en klassisk uppförsbacke mot väntande avslut. 10an – par 3 – ner mot avslutningen. 11an – en extremt krävande par3 – i vindstilla – med gigantisk svacka innan green. 12e – avslutande hål – en kort par3. Vi blickar bakåt – links75glädjen är enorm – vilken upplevelse. Vi går ut på 1an igen. 24 hål.

LINKS75 stiger upp innan vi har gått och lagt oss och beger oss mot Arrans angränsande kust – Firth of Clyde. Sömndruckna blir vi systematiskt utfrågade i baren innan vi beger oss ut. Banan ligger utlagd utmed havet med Arran som backdrop. En av bankommittens medlemmar förhör sig om våra spelplaner under veckan – innan han tydliggör att greenerna är utmärkta. Vi kastar oss ut på 1an med glädje i blicken – en glädje som grusas efter besök i både burn och shank-träsket. Skam den som som ger sig. Här ska ingen glädje grusas. 2an – en klassiskt knotig par4 – siktpinne på skrå och kraftigt upphöjd green – linksglädje!

Dubbelgreen

Vi tar oss vidare mot vändpunkten. På havet stävar Calmac färjan mot Brodick – imorgon är vi på densamma. Medlemmen bakom oss är proaktiv – vi tillrättavisas i golfens vett och etikett. 10an – par4 – går utmed havet – vi känner doft av tång – underbart. 11an – kort par4 som vänder upp. 13e – par4 – svar dogleg höger – mur till höger om green innan havet – bollen framför vinkar igenom och vi placerar oss i pole position för birdie. Linksgolf av högsta klass. 14e – kort par4 som flirtar hårt med muren på inspelet – en deja vu från North Berwick finns i våra sinnen.

14th, West Kilbride

16e – mur till höger – utanför strand och hav – vi är förskonade från vind och kan manövrera oss fram utan bekymmer. 17e – granne med rangen – en bollplockande medlem ansluter och ger konstruktiv feedback när vi lägger en trä5 på banans enda dubbelgreen. Avslutande 18e tar oss tillbaka till klubbhuset. En linksbana att starta på – med doft av hav.

Skottlands herre – Loch Lomond har en oäkta kusin vid havet  - Dundonald. Southern Gailes har blivit adopterad och ingår sedan 2003 i familjen Lomond. Inklämd mellan motorväg och bröderna Gailes gör Dundonald ett osäkert intryck. Kanske hade Kyle Phillips något ytterligare i tanke när han tog fram denna moderna links på klassisk mark. Klubbhuset är av samma skrot och korn som Trumps – en moderniserad arbetarbarack med lyxig husbilsstandard. Vi ger oss ut för att prova turfen – helt ok – men vänta! Omgivningen påminner oss om att kusinen inte har fått träffa sina släktingar på länge – här krävs kraftttag.

Third, Dundonald

3an – en riktigt bra par5 – med slingrande burn utmed och över – skulle ha varit links75klass i rätt miljö – likadant med 6an – par3 -  som vill berätta för oss hur bra det skulle kunna vara.

No6, Dundonald

8an – vi slår till höger och får tyvärr soptippskänsla. Respektive hål har bra layout – turfen är rätt – så varför inte utnyttja detta. Sista nio tar sig in mot Western Gailes – och järnvägen – äntligen klassisk järnvägslinks. Många bra par4 som bjuder på utmaning – 13e & 16e är bra linksgolf som bjuder upp till dans men som skönheten falnar när ljuset tänds.
Kyle kom tillbaka och ta hand om kusinen vid havet!

LINKS75 har förlyttat sig till historisk mark – världens äldsta golfbana – enligt en enig kommitté hos Guiness Book of Records. Diplomet glänser i entren. Vi slår följe från parkeringen med några av dagens kombatanter – 30 engelsmän möter 30 skottar i en årlig kamp – 18 håls galoppgolf. Sedvanliga tatueringar från Great Yarmouth gör sig påminda – grova underarmar och kraft bakom varje slag.

Musselburgh Links

Innanför galoppbanans vita stängsel finns 9 hål motsols. 1874 till1889 avgjordes The Championship här – The Open. Sista året vann legendaren Willie Park Jnr. Vi förflyttar tanken i tid och rum – en mäktig känsla. Rent teoretiskt går vi några bollar efter Willie Park. Plötsligt står vi i startboxen – efter fyra underarmstatuerade kopior av Vinnie Jones och innan fyra andra dito. Första hålet par3 – 240 yards – upphöjd green med vaktande bunkrar – par3! Vi tar vår bogey med ro och går vidare. Det svingas vilt både framför och bakom – vi är fast i ett virrvarr av onda ögon och vilt svingande. 4e hålet – Mrs Forman´s – par4 – en utbrytning i galoppbanans bortre del – greenen är granne med Puben som har samma namn. Bredvid green finns en port i muren – The Cradle of Golf – likt Lucifer lockar Mrs Forman med skummande mjöd och gemyt.

Musselburgh Links4th green

Linkskärlek i klassisk skola – värd en upplevelse i sig själv. Vi tvingas hålla vår plats i racet – plötsligt granskas LINKS75 och faller in det tatuerade mönstret – klack och socket. Tredje kurvan avklarad – vi siktare upploppet. Mitt i fairway sitter flaggor och mätverktyg – vem slår längst? Tatuerade underarmar skall mätas mot varandra – spända käkar och mer kraft – bakom oss flyttas flaggan ytterligare några meter – stolthet. Tre kurvor avklarade bara upploppet kvar. 9an – en dogleg par4 med ett intrikat bunkersystem. Vi går på kraft och avslutar med finmotorik – A day at the Races.

Något att se fram emot nu när dagarna blir längre. LINKS75 kommer att besöka detta nytillskott i linksvärlden under augusti, vi längtar!

Efter ett frukosthaveri av världsliga mått står vi tillslut på 1a tee. Plötsligt tjuter det i ångloket som trafikerar den klassiska järnvägen utmed ena långsidan. Den andra långsidan stupar 100 meter ner i Nordsjön. En klassisk cliff-links. Framför oss en stor kulle som innehåller 1a green. Vindstyrkan når 8-9 m/s och äntligen är ruffen klippt. 2an – par5, 535 yards – med väl dolda bunkrar och staden i fonden skapar det glädje och linksstämning. 4an tar oss upp till toppen. Framför oss hål no 5. Ett mästerverk – ett hål värt en egen greenfee. Par4 – 456 yards – upphöjd tee – havet till höger 100 meter nedanför oss – green på en platå med Nordsjön som enda vän. Ett av de absolut bästa golfhål vi spelat.

Signature hole, no5 at Sheringham

6an – tuff one shotter – över 200 yards – idag räcker knappt en spoon. Fortsättning följer upp på platån. Sträckningen vänder tillbaka efter 8an. 11an – ytterligare en mycket bra one shotter – nu med kullen och gorse som backdrop. 14e – par4, 379 yards – blint utslag och vaktande bunkrar i diagonal framför.

9th hole, Sheringham

Avslutningen är oväntat stark. 15e till 18e utmed järnvägen. Klassiska links med bra bunkerplaceringar och elefantgräs som ställer till. Inför avslutande inspel med klubbhuset bakom en vajande flagga stannar vi upp och vill spela 5an om och om igen – kanske 18 gånger – en runda på 5.